det är tillåtet att spåra

visst asså,
det hade varit helt fine med mig ifall du bara hade ignorerat mig som om ingeting hade hänt,
det hade varit helt fine med mig om du bara hade fortsatt vara mot mig som du var innan,
men nu är du i nått jävla mellanläge,
ena gången tittar du på mig, ler och har blicken,
och andra gången så tittar du på mig som om du inte ens kände mig?

du får mig att må för bra, vara för glad och vara för lycklig
för att jag bara ska kunna slänga bort det,
jag vet inte vad du tycker, men du visade mig din sida utav dig,
och den verkade gilla att vara med mig, så varför förnekar du faktumet?

javisst, jag är och kan vara väldigt töntig,
varje gång jag ser dig så ler jag lite extra och
jag tänker en gång extra hur det skulle vara ifall du skulle våga,
men jag är inte som du, jag är inte feg,

för jag har lärt mig, man måste chansa,
annars kommer man ingen vart,
och man träffar verkligen ingen som dig,
jag tog en jävla chans den där kvällen asså,
trodde aldrig att den skulle leda vidare till något,
men det gjorde det, och nu står jag här idag,
en månad senare och undrar varför fan du inte vågar chansa när jag gjorde det?

kan man trösta sig med att några utav de där sekunderna så tyckte du likadant som jag?
det är en tröst men ingen framtid.
det kommer att ta tid innan jag tappar blicken för dig, men det får du stå ut med,
och jag hoppas att du ändrar dig.

jag är en idiot, men hade jag fått spola tillbaka tiden så hade jag gjort exakt likadant :)